Världsalltets yttersta punkt

Som en utpost i världen, on the far side of the world, 100 mil väster om Equador ligger dessa vulkanöar. Vi pratar om en sorts orörd natur med så mycket liv som jag aldrig tidigare har sett. Här promenerar man inte hur som helst, utan vandrar på utmärkta leder, för att inte störa det både ovanliga och sårbara växt- och djurlivet. 

Vi mönstrade på en båt i en av de större hamnarna och for med starka strömmar och hårda vindar över vågiga vatten. Många var sjösjuka, både över och under ytan, eftersom vågorna kändes även på 20 meters djup. "This will be ugly", sa den unga tjejen från Hongkong efter det första dyket, innan hon lutade sig över relingen. På öarna längst i nordväst simmade vi ner och höll fast oss i vilken sten som helst där inget växte. Eftersom dessa öar bara är klippor i havet, går det inte att helt släppa efter för strömmen, eftersom det ganska snabbt skulle sluta långt ute till havs. 

Vi höll oss fast och hundratals hammarhajar och galapagoshajar, tre örnrockor och en valhaj simmade förbi. Och vattnet var alldeles blått. När strömmen tillät, simmade vi ute i det blå och såg hammarhajarnas skuggor som ett pärlband under oss. Sådant gör mig mjuk i hjärtat och svag i knäna. Väl på ytan fanns inget utrymme till mjuka hjärtan och svaga knän, för där gick vågorna höga medan vi krånglade av oss utrustningen i vattnet och klättrade upp på gummibåten. Att båtförarna alltid hittade oss och hjälpte oss upp, gjorde dem till veckans hjältar. De hade förmodligen varit med om allt. Längs gummibåtarna hoppade delfiner och medan vi for nära öarna såg vi pingviner, sjölejon och blåfotade sulor. 

Det var hårt och det var drömskt. Och varje dag hade sin beskärda del av dramatik. Någon tappade sitt viktbälte och gick upp med hjälp av tre dykare och en stor sten. Mannen skadade benet. Och för egen del exploderade tryckmätaren ena dagen, för att inflatorn på BCDn skulle gå av på 20 meters djup nästa. Vi hjälptes åt. Och vi var ödmjuka inför naturen och dess kraftfullhet.

I den mellersta delen av skärgården var vattnen kalla. Till slut var det bara mannen och jag som ville dyka. 18 grader är en vanlig svensk sommar, tänkte vi. En av guiderna bar torrdräkt. Det var galet kallt därnere efter ett tag, men ett av de vackraste dyk jag någonsin gjort, med färglada koraller och lekande sjölejon. Vi gjorde volter och snurrade runt. Jag och sjölejonen. De stannade ganska länge och det kändes som vi blev vänner.

Vi sov gott på vågiga vatten och strax ovan båten, på öppet hav, flög fåglarna med oss och på kvällarna såg vi solen gå ner för att sedan ersättas av en stjärnklar himmel. Samma himmel och samma hav. Ändå så annorlunda. 

Vi såg de gamla sköldpaddorna som långsamt rörde sig runt i naturen. De åt och de skyndade sig inte. Om de blev störda drog de in huvudet i skalet och jag tänker att det är ett ganska smart sätt att klara livhanken på en vulkanö. Kanske har inte just de här individerna träffat Darwin i egen hög person, men väl deras föräldrageneration. Det får man säga är avundsvärt.

Galapagos är det konstigaste och finaste ställe jag har varit på. Det är hårt och kargt. Men det är också vackert och särskilt. Vi fick komma på besök och ta del av något unikt och det är jag tacksam över. Och jag tänker också att det för alltid finnas en längtan tillbaka. Till sjölejonen som man kan leka med, till de vilda vågorna och vulkaniska bergen. Till människorna som var så stolta över sin natur och visade den största respekt för sköldpaddor, hajar och pingviner. Till bilderna jag aldrig tog och till känslan av att ha nått världsalltets yttersta punkt.