Att laga världen med guld

Allting går sönder här hemma. Ur tallrikar och muggar försvinner flisor och nu senast är det espressobryggaren som är trasig. Jag blir ledsen över allt som är trasigt. Inte för att det inte är oersättligt, utan för att det allra mesta är ganska noga utvalt och det därför blir som att förlora något kärt. Under sommaren fick mannens ögonbryn sys efter en mindre olycka i vågiga vatten. Kanske ska jag lära mig av det och börja laga tallrikarna. Med guld. En Yoko Onosk tanke, måhända, efter hennes idé om att när vi lagar trasigt porslin, lagar vi också en trasig värld. Tänka att det som sprack och sedan blev helt är lite finare, mera värt och till och med tåligare än det där som bara köps nytt. Espressobryggaren införskaffades sommaren 2002 efter en bedrövlig resa till Italien. Den har tagits väl hand om, särskilt av mannen, som skruvar isär och byter delar som rostar eller inte längre fungerar. Nu är en reservdel på väg till Singapore med nästa Finnair-flajt och bryggaren ska lagas med guld. Liksom allting i livet som emellanåt går sönder och som långsamt blir helt igen.