Vi har inte råd med futtighet

Det är allra mest ett samtal om kärlek vi för på ett litet lunchställe i Kampong Glam och som sedan fortsätter på ett kafé alldeles i närheten, där ljuset faller ovanifrån. Kärlek i det lilla och i det stora. Vi pratar om att så många relationer innefattar en djup önskan om att rädda eller räddas. Och risken med att slösa bort en attraktion på fel person. Vi diskuterar kuponghäften på relationstivolit, hur mycket kärlek ett liv kan eller får innehålla och att det kanske snarare är som ett åkband med obegränsade turer, än ett bestämt antal kuponger för en bergochdalbana utan pirr-i-magen-garanti. Ett åkband med obegränsade turer, eftersom allt annat vore futtigt. 

Vi har inte tid med futtighet nu. Och i relation till de verkliga katastroferna stör de småaktiga situationerna som irriterande flugor på smalbenen. Som vem som ska köpa mjölk på jobbet. För om en liten grupp välbeställda människor inte ens kan komma överens om det, hur ska vi då komma tillrätta med allt det andra? Det verkligt svåra. Det som dessa dagar strömmar utan filter över sociala medier och nättidningar. Eller den smärta som sipprar fram i de verkligt nära samtalen. Vi har inte råd att hålla igen med generositeten, kärleken och stordåden nu. Det är hög tid att använda åkbanden och sluta räkna kuponger.