Att förvänta sig det oväntade

Det är jultid och vi samlar ihop våra familjer. Eller våra vänfamiljer. Emellanåt kan det kännas en smula stukat och trasigt i kanterna och för många är det en stor ansträngning. Vi är alla trötta och längtar bort. Eller hem. Jag firade bland annat jul i ett hem där Jesusbarnet vilade i ett ostronskal. Jag antar att det är svårt att använda begreppet julkrubba då, även om oxen, fåret och de tre kaninerna på stalltaket fanns på plats. Vi diskuterade även förvåningen hos pepparkaksgumman, när de tre vise männen gick fel och besökte pepparkakshuset istället för stallet. Men också kanske glädjen. Det är en fråga om att förvänta sig det oväntade, tänker jag, och då verkar det som att allt kan hända. Det förefaller dessutom vara ett bra förhållningssätt när det gäller både hundraåriga traditioner och livet i stort. Man vet aldrig när tre vise män kan knacka på dörren, liksom, och det skapar nya perspektiv och infallsvinklar. Som att vi vill väl, även när det kanske inte verkar så. Att vi ibland hamnar fel, trots att vi har följt stjärnan i öster. 

Jag har tidigare våndats över våndan när det kommer till julen. Som att det där trasslet i sig skulle säga något om hur bra jag är på att fira jul. Men den här julen var annorlunda och dubbelvåndan uteblev. Jag gör så gott jag kan. Och jag vill väl. Jag tycker att det är fint att träffas och påminnas om att vi hör ihop lite grann. Och istället för att förvänta sig en julmusikal och sedan bli slagen till marken när ridån går upp för en Norénpjäs, får man helt enkelt förvänta sig både utspillda vinglas, en och annan sammandrabbning och ett sprakande sångnummer samtidigt. Att förvänta sig det oväntade. För att allt kan hända.