Tillvarons evighetslånga mellanlandningar

Jag åkte till Bali inatt. Det krävdes en såpass lång transfer att jag fick sova över på flygplatsen. Och medan jag dricker mitt Starbucks-kaffe på morgonkvisten, inser jag att inrikesflyget går från en annan terminal. Jag har fortfarande gott om tid och frågar vid incheckningsdisken var den andra terminalen finns. Det är två svenska kvinnor som arbetar där och de hjälper mig med att skriva ut boardingpass och ett indonesiskt obligatoriskt dokument. De säger att det bara är tio minuters promenad och att bagaget redan är incheckat. Jag går mot inrikesterminalen. Men skyltarna är så otydliga och vägarna svåra att se. De jag frågar visar mig vänligt i någon riktning, men ingen inrikesterminal går att finna. Däremot är det fullt av tempel och stora busslaster med turister. Jag stannar till på en gård och blir inbjuden till deras frukostbord. Sedan vaknar jag. 

Och tänker att det väl var bra konstigt att jag skulle mellanlanda på Bali för att flyga till Bali. Och att det är ovanligt med svenska medelålders kvinnor vid incheckningsdisken i Denpasar. Att det visserligen har hänt att jag har stått på fel terminal och haft svårt att hitta rätt, men kanske inte så svårt att jag aldrig nått fram. Jag har nog inte ens missat ett flyg, när allt kommer omkring. Men jag tänker att det är så där det kan kännas ibland. När skyltarna är otydliga, men människorna vänliga. När man går och går, men aldrig kommer fram. Och när inrikesterminalen skyms av alla tempel. I en av tillvarons evighetslånga mellanlandningar.