The land of forgetfulness
This is my grandmother. She is on her 94th year and she was very young until she turned 90. Then something happened and she started aging. Today she doesn't know who I am. First time I realised that, I was devastated. However, she seems to know that we are somehow connected and she kisses me and gives me a hug in the same way she always has. She has reached the point where she cannot live in her own home anymore and that holds the contradicting feelings of loss and safety. Most of her own memories are also lost and we meet in the land of forgetfulness, where we laugh, repeat ourselves and talk about the absolute present. Or about her parents and the house where she grew up. It is a mysterious place, the land of forgetfulness.
Det är så fascinerande att vi till slut endast kommer ihåg nuet och barndomen, men inte det som vi flesta skulle kalla "livet". Kommer också ihåg första gången min farmor inte kom ihåg vem jag var. Den där känslan av att förlora någon viktig person rakt framför ögonen på en är inte rolig. Men fint att du och din mormor(?) fortsätter ses och hittar glädjen och gemenskapen ändå!
SvaraRaderaJa, det är mormor. Och jag håller med om att det finns en gemenskap som känns jättefin. Men som inte finns i gemensamma referenser eller minnen vi delar, utan snarare i den där förnimmelsen om att vi hör ihop.
Radera