Men i minnet evigt

Efter att den ekvatoriala dygnsrytmen har återtagits, är dagarna tolv timmar ljusa och lika mörka. Och i mig finns en saknad av det där ljuset som de svenska sommarkvällarna hade. Ljuset som jag ju vet är övergående även där, men som ändå känns evigt i minnet. Liksom ängen på Gotland, där jag hade kunnat leva ett helt liv. Se skiftningarna när solen vandrade över himlen ner mot havet. Samma sol och samma hav som här. Men ändå så smärtsamt långt borta. Sommarsaknad och ängsprassel. Bad i vatten som man kan titta i utan att få salt i ögonen och så länge att man tappar linserna. Och de där dofterna som gör en levande för att det påminner om det som är skört och förgängligt. Till låns. Sommarens dofter och långa nätter. Bara till låns.