Att säga som det är

Bild: Jan Stenmark

Nästan allt mitt arbete handlar om emotionell närvaro, medvetenhet och transparens; för mig som arbetar och för den som söker min hjälp. Jag tänker att många missförstånd i tillvaron beror på att vi inte menar det vi säger. Ibland säger vi att allt är bra, när det egentligen inte är så bra. Vi tackar nej till hjälp, för att inte verka behövande, fastän vi längtar efter sällskap. Eller så är vi ledsna, men visar oss arga. Eller oroliga, men säger att det är lugnt och kommer att lösa sig. Eller så är vi starka och säkra, men får in ett kanske måhända, för att vi tror att det ger ett bättre och mer ödmjukt intryck. Men sedan skaver ändå besvikelsen över att den andre inte förstod, inte frågade mer, inte insisterade.

Att säga som det är även när det är snurrigt, osäkert och skört, är verkligen inte enkelt. Eller att berätta för människor när de är viktiga och älskade. Och trots den skamsighet och fånighet, som jag brukar känna, visar det sig gång på gång vara värt det. Så att de nära och viktiga kan begripa och se. Färre besvikelser och mindre ensamhet, liksom. Men vilt svårt i all sin plättlätthet. Att säga som det är. Men så värt det.