Där bubblorna går nedåt och havsfiskarna simmar i sidled

Svarta Pärlan har en kompass som pekar dit man helst önskar. Och som därför tenderar att skapa, vad man brukar beskriva som, "lite dålig stämning" när man önskar olika saker. Även på den tremastade skonaren i Komodo nationalpark blev det emellanåt lite dålig stämning. Som det gärna blir när strömmarna går så starka nedåt att vi vid ett par tillfällen blev tvungna att dra oss upp längs revet tillbaka till ytan. Det gick bra, även om det fanns skäl att vara både rädd och arg. Divemastern tyckte dock att det blev just lite dålig stämning när en dykare grät sig tillbaka upp i båten. Och båtdirektören när han blev utskälld av en annan dykare för att det just var strömt. Dykguiderna också, när de i sin tur blev utskällda av båtdirektören som inte ens var med och dök. Lite dålig stämning ombord, alltså. Och det framgår med all önskvärd tydlighet att människor, när strömmarna drar i kroppen och stressen är ett faktum, oundvikligen ser om sitt eget hus. När alla simmar åt olika håll och ingen hör vad man säger. När det känns helt självklart att skrika rakt ut i havet av ilska. Komodo är strömt. Det var vi förberedda på. Det är det som gör reven så vackra och de oceaniska mantorna så många. Där luftbubblorna ibland går nedåt och de stora havsfiskarna simmar i sidled. Där man ibland måste dra sig upp längs revet. Men jag hade aldrig velat ha det ogjort. Trots att det blev lite dålig stämning ombord...