När det går mot extraordinärt

Det är juni och det är extraordinära dagar. När avslutningarna ligger i luften och varje andetag blir avgörande. När människor ska önskas lycka till i sina vidare utmaningar, såväl professionellt som privat. Och jag ska säga farväl, såväl professionellt som privat. När beslut ska fattas, inlämningsuppgifter skrivas och helvetesgap hoppas över. Det sista frågade jag en klok person om igår. Varför detta helvetesgap? Varför hoppar Ronja Rövardotter? "Vi måste hoppa", svarade hon självklart. Och det fattar jag ju egentligen, trots att det är läskigt Men det är lätt att tro att extraordinärt innebär att vi är starka, sturska och oövervinneliga. Att det är enkelt bara för att man vet vad som är rätt. Så är det inte alls. När avslutningarna ligger i luften och varje andetag är avgörande. När livet känns i varenda cell. Då kan man också behöva hålla någon i handen. Liksom när vi hoppar över helvetesgapet. Kanske särskilt då...

Eller som Bob Hansson hade sagt:
Men visst är det lätt att tro att ”det blev på ett annat sätt” är det samma som: ”det blev på fel sätt”. Som om målet är att en dag få dödsbäddsligga och kunna tänka: ”Det blev exakt som jag tänkt. Precis hela tiden!” För min del vore det troligen en katastrof. Jag är inte alls smart nog för att tänka ut ett omväxlande liv. Ändå blir jag så himla nervös ibland, när världen blandar sig i och ställer till det.