En kompis skulle träffa en livscoach. Men hans meddelande till mig innehöll ett minimalt stavfel och det blev livscouch. Kanske en sådan soffa som man kan luta sig tillbaka i när livet är för mycket, eller som fungerar utmärkt att reflektera i när en svår situation ska trasslas ut. En soffa som ska orka ett helt liv. Men kanske tyckte inte vännen att det här var lika kul som jag. Och kanske hade jag lite svårt att sluta skoja om det i tid. För när vi hade avslutat brunchen i en av stans lördagspopuläraste områden, får jag syn på en solsäng utanför en butik och säger: "Titta! En livscouch!" Han går dit och lägger sig ner. Tystnar. Blundar. Och utbrister dramatiskt, mitt på torget och fortfarande med ögonen slutna: "-Min mamma lyssnade aldrig på mig när jag var liten." Och tydligen inte hans vänner heller, inser jag lite skamset, medan vi skrattar. Jag tänker ändå att alla skulle ha en sådan soffa, som orkar ett helt liv.
Kommentarer
Skicka en kommentar