...blir världen sig aldrig mer lik

Vi tillbringade nyårshelgen i ett Istanbul som inte var så vant vid den snö som föll. Det snöade i omgångar och däremellan blev himlen blå. Och när de branta gatorna blev för moddiga, hällde man helt enkelt vatten över snön för att den skulle smälta. Och hoppades att det inte blev frysgrader till natten.

Vi halkade runt på dessa gator, betagna av Haga Sofia och Blå Moskén i snö. Istanbuls antika stadskärna blev som ett gammaldags vinterlandskap, vackert vilande bland stora granar. Som en saga, ur tusen och en natt.

Gamla fönster och takmålningar, golvmosaik och gulddekor. Allt var som en drömsk värld dit vi hade kunna resa på en matta. Kanske en sådan man köper i Grand Bazaar, om man bara orkar med förhandlingen. Istället köpte vi skålar. Skålar som passar så bra här hemma att ingen upptäcker att de är nya.

Äntligen, tänkte jag, efter att ha besökt otaliga heliga byggnader i sydostasien med en ständig känsla av att ha för lite kläder på mig. Nu kom jag i princip helt täckt med alla vinterkläder på och det enda som faktiskt stack fram ur mössan var... ... håret. Jag blev stoppad vid entrén med en uppmaning om att bära sjal. Så det gick ju bra ändå, även om jag inte hade samma finessfulla sjalteknik som de andra kvinnorna i Blå Moskén.

Vi promenerade från Taximtorget och tog oss ner till Galatabron. Ibland åkte vi spårvagn för att det var så mysigt och fötterna var kalla. Vi blickade ut över bron, där vi hade förbjudits av hotellet att äta för att det var så dyrt, och över på andra sidan. Jag köpte torkad mynta och diskuterade skillnaden mellan saffran och saffran. Mannen skulle i vanlig ordning vänta in det perfekta blå ljuset i skymningen. Men det började snöa igen och ljuset blev mera grådaskigt än magiskt. Men vad gör det, egentligen? I kylan kunde man dricka äppelte och värma sig en smula.

Vinterkvällarna var kyliga, men vackra i ljuset från gatlyktor och kastanjekiosker. Vi hittade ett favoritcafé för turkiskt kaffe och fikade bort några timmar i en miljö som påminde om en Wes Anderson-film. Vi åt gatumat och meze. Även om jag allra mest åt aubergine. Och turkish delight med pistagenötter och kokos.

För elva dagar sedan stod jag framför en av palatsets tegelväggar i Sultanahmet i Istanbul och både var och såg såhär glad ut. Eftersom det var så mycket snö, höll vi oss allra mest i de gamla delarna kring Haga Sofia och Blå moskén. Och idag har det smällt en bomb precis där. Lite för nära den där mannen som sålde grillad majs och kastanjer i sitt portabla stånd av korvkioskmodell. 10 personer är döda och 15 skadade. Det är bara förfärligt. Ibland kan tillvaron förändras på en sekund. Oåterkalleligt. Och för de som var där precis då, blir livet sig aldrig mer likt.